Den skandalösa äldrevården i Sverige
Fram till 80-talet kom den svenska äldreomsorgen att expandera starkt. Sedan dessa har det gått nedåt, sakta men säkert. Allt färre resurser har lagts på de äldre i det svenska samhället och vi står nu inför en situation som liknar den på 60-talet. Ändå talar politiker om den goda svenska ekonomin och det stora välfärdssamhället som Sverige sägs vara.
Fler och fler köer bildas och de växer också sig långa. Att hitta en plats på ett äldreboende kan vara en ren omöjlighet och för gamla som inte orkar kämpa så mycket, så finns det tyvärr alltför många som tvingas acceptera sin situation, trots att de arbetat upp ett helt samhälle under sin livstid. Om inte detta är en skandal, så vad är det då?
Fler och fler börjar dock uppmärksamma de äldre svenskarnas situation som inte sällan är odräglig. Hemtjänster som inte klarar av att ta sig tid till varje person mer än 10 minuter åt gången, dementa som dör i sin egen avföring och äldre personer som menar att de inte fått komma ut i friska luften på ett helt år. Män och kvinnor som jobbat hela sina liv för att slutligen få näringsfattig mat och noll kommunikation ända fram till döden. Är detta sättet vi ska behandla våra äldre på? Resurser finns det gott om i samhället – det har helt enkelt bara att göra med hur vi prioriterar dem. Kockar som berättar att de förr arbetat på äldreboenden, har nu blivit uppsagda för att det kostar för mycket och istället har ”maten” ersatts av snabbmat som värms upp i mikron och som smakar ungefär lika gott som urvattnad torsk. Personalerna försöker febrilt att lägga upp ett välorganiserat schema som innefattar både datorsystem och whiteboardtavlor fulla med information, men tyvärr är detta inte tillräckligt.
När politiker och högt uppsatta personer står och säger rakt ut att den svenska äldrevården aldrig har varit bättre än den är idag, så finns det goda skäl att undra i vilken värld de lever. Visst har Sverige en befolkning som blir allt äldre, men betyder det att vi ska strunta i den? Alla åldringar har rätt att få en värdig ålderdom, men var befinner då sig denna magnifika ålderdom?
I tv-programmet ”Sveriges bästa hemtjänst” visade överläkaren och professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson hur viktigt det är att bedyra de äldre människornas talanger och önskningar. Han visade också att det faktiskt går att förändra äldrevården till något unikt och fantastiskt. Alla människor har något att berätta och alla har upplevt saker som verkligen är värda att förtälja. En gammal människa kan besitta otroliga egenskaper som denne fick utlopp för i sin ungdom men som helt har fråntagits honom/henne bara för att personen befinner sig på ålderns höst. Meningen med livet är alltså som bortblåst. Hur kan detta få ske? Behövs det en professor för att få folk att förstå att dessa gamla människor lider av fruktansvärd nedstämdhet? I Sveriges ”humanitära stormakt” som Fredrik Reinfeldt uttryckte det, så verkar man dock ha glömt bort den äldre generationen.